jennymoon

Det är ett land som har fått mig att gråta så många gånger att jag inte längre kan räkna dem.
När folk frågar mig hur var det? Hur var det där nere? Då vet jag inte vad jag ska svara, oftast svarar jag "Varmt".
För mer vet jag att de inte egentligen vill höra. Men om de skulle orka lyssna på vad jag hade att säga, då skulle jag berätta för dem att det är svårt att uppnå sådan lycka som jag kände där nere. Jag har fått känna på det innan, det har jag. Men det är inte lättfångat. Man finner inte det varje dag.

Det är inte varje dag som man får vara en del av historien, att gå bland hängivna judar, vissa som inte ens vill veta av att man finns, som totalt ignorerar en och stannar mitt framför en och blundar, blundar för att slippa få se en...
Jag kan inte förstå att jag har gått flera timmar i Jordaniens öken, bara för att få sitta i ett gammalt kloster med två munkar och dricka vatten...
Jag kommer aldrig glömma då Mats, inne i en tunnel, bad oss stänga våra ögon och ta några steg fram. Och när han ber oss att öppna ögonen så står vi där, framför Klagomuren, där var massor av folk som sa farväl till sina söner och döttrar, jag minns inte vart dem skulle men iväg skulle dem...
Jag minns hur böner skrivna på små små papperslappar flög omkring med hjälp av vinden på marken, för de fick inte plats i springorna bland stenarna på muren...

Jag kan inte förstå en massa som händer i det land som jag förälskat mig i.
Jag kan inte förstå den fanatism som existerar i ett så rikt land, och som etsat sig fast i mitt hjärta...

Jag är mycket säker på att jag kommer skriva mer om detta längre fram, nu längtar jag bara på att få åka dit igen, vilket jag ska göra 2011...


Jag i öknen...


Denna låten har egentligen inte så mycket med detta att göra
(förutom att den är på arabiska/engelska och handlar om Islam)
men den fick mig att gråta första gången jag hörde den...

Allāhu Akbar (الله أكبر) mina vänner...