jennymoon

Don't worry about a thing,
cause every little thing gonna be all right.


This is my message to you.

Min cykel har blivit stulen!
Min underbara lilla cykel som kunde ta mig vart jag ville när som helst jag ville!
Vem fick för sig att det var rätt att bara ta min cykel?
Usch, jag blir så frustrerad.

I religionskunskapen så fick klassen rösta på vad de helst ville läsa om, top tre;
1. New Age (14 pers)
2. Wicca (11 pers)
3. Satanism (10 pers)

Fattar ni?! Tio personer i en estet-musik klass vill läsa om satanismen???
Jag orkar inte, varför kan vi inte läsa om buddhistiska munkar och omtalade islamistiska grupper?
Minsta lilla grej går utför just nu...

Jag har massa läxor och ett prov att plugga till.
Har jag ens börjat att göra något av det?
Nej.

Hur kommer det sig att man alltid blir inspirerad eller kreativ några timmar för sent inpå natten? Usch.

Jag förstår inte hur människor orkar bry sig om materiella saker och petitesser dag ut och dag in?
Varför kan inte folk börja fundera över vad det egentligen är som pågår?
HÖSTENS ACCESSOARER; HOT OR NOT?! VAD TYCKER DU?!?!

Vad jag tycker?
Vill du veta vad jag tycker?

Jag tycker alla materiella saker och värderingar ibland kan slängas rätt ut i soporna.
En människa borde inte dömas beroende på vilka accessoarer hon bär utan vad som finns inuti hennes sinne.
Vem du är bestäms inte utifrån ett halsband eller ett par skor. Det ligger så otroligt mycket djupare än så.
Precis som det eviga sökandet efter ungdom (och särskilt skönhet), varför har man så svårt att acceptera ålderdomen och slutligen döden? Alla vet att det ska komma men alla skjuter det framför sig och vill inte fundera eller diskutera om det. Istället för att bry sig om den eviga vilan eller reinkarnation eller en djupare förståelse i vad som pågår eller vad man egentligen känner så skyller man det ifrån sig på ytliga saker som smink och mobiler. Vad som egentligen spelar någon roll är att vara tillfreds. Att känna att detta är ok. Det är lugnt. Vad som än händer påverkas jag inte av det. Jag kan känna lycka, och jag kan känna sorg, ångest, kärlek. You name it!
Men fundera på det...

"Livet kan inte värderas utifrån det antal andetag vi tar. Viktigare är platser och ögonblick som får oss att tappa andan."

Usch vad flummigt detta blir. När klockan är halv två och jag ska börja prata om sånt här så blir det aldrig konkret eller några egentliga svar utan bara massa svammel om dagens intryck och funderingar. Mycket frustrerande.
Jag får väl återkomma någon gång när jag kan formulera mig mer riktigt och så att folk kan förstå.

God natt, mina vänner.

Bloggen ser inte ut som jag vill, men jag orkar inte lära mig hur man ändrar den.

Idag har jag förbättrat min kunskap om hur jag ska nå andlig befrielse och upplysning. Hela denna bloggen skulle kunna handla om hur jag letar efter upplysning och meningen med ditten och datten. Men det orkar vi inte med just nu. Jag har lyssnat på underlig musik från Kosovo och jag fattar ingenting men det gör inte så mycket. Jag kan säga tack och älskling, godnatt, blomma och måne och det räcker feer noow... Jag tittade på Under Toscanas sol som fick mig att längta något så otroligt till ett gammalt 1700-tals hus i någon liten by i Italien.



Har ni någonsin känt att så mycket snurrar omkring och pågår runt om en att tiden står stilla?
Att allting rör sig så fort att det ser ut att gå i slow-motion?
Jag börjar fundera mer och mer över PSR (Parallel Synchronized Randomness)...Kolla upp det...


Okej,
Natën e mirë!

Några dagar innan sommaren tog slut så tog min mormor med mig till en trädgårdsfestival på Sofiero.


Där hängde melonerna i små söta hängmattor...



Hela hus var fyllda av vindruvor.



MASSOR av blommor! <3

Jag vet.
Jag vet inte.
Jag vet.
Jag vet inte.
Jag vet.
Jag vet inte.

Det är inte mycket jag vet idag, men jag vet att fina pojkar växer inte på träd.
Fina pojkar som man tycker om, som tycker om en tillbaka växer inte på träd.
Jag behöver få gräva mig in i din famn, och bara försvinna bland din doft.
Att få känna och höra dig sucka djupt bredvid mitt öra...
Jag finner inga ord som kan beskriva hur jag har väntat på det.
Varför måste jag då få ännu mer komplikationer än vad jag redan har?
Varför hamnar jag alltid i situationer där det inte finns en enkel lösning?

Varför måste jag bry mig om allt som snurrar runt om mig, när det enda jag bryr mig om är att få känna din andedräkt värma mitt öra nu när hösten börjar krypa fram?

Det är mycket som pågår, därför står allting stilla.
Samtidigt som allting snurrar runt så finns det bara tomhet.
Jag känner mig glad, förvirrad, trött och fylld av diverse olika rus.

Just nu får det vara så, förr eller senare kommer det väl nya inlägg.



Puthje!