jennymoon

På våra läger brukar det ofta bli mycket mysandes framför tv:n i sofforna...
På tonårslägret för ett antal dagar, veckor(?) sen så såg vi den helt underbara filmen Felon.

Den handlar om en man som av misstag dödar en inbrottstjuv, då han försöker skydda sin familj...
Han har inte ens hunnit in i sin cell förrns han möter en massa problem och är tvungen att välja sida.
Och han märker att samhällets lagar inte gäller överhuvudtaget bakom fängelsets väggar.

Den är grymt gripande vid vissa tillfällen. Jag var nära tårar åtskilliga gånger.
Just för den otroliga hjälplöshet som flyter omkring, både hos mannen och hans fru.
Han försöker göra vad som krävs för att förbli levande och någorlunda vid alla sina sinnes fulla bruk
samtidigt som frun försöker ta hand om allt på utsidan....

Det är inte av den genren som jag brukar finna värd att titta på, men denna var väldigt bra!

Se den!
 

Det är ett land som har fått mig att gråta så många gånger att jag inte längre kan räkna dem.
När folk frågar mig hur var det? Hur var det där nere? Då vet jag inte vad jag ska svara, oftast svarar jag "Varmt".
För mer vet jag att de inte egentligen vill höra. Men om de skulle orka lyssna på vad jag hade att säga, då skulle jag berätta för dem att det är svårt att uppnå sådan lycka som jag kände där nere. Jag har fått känna på det innan, det har jag. Men det är inte lättfångat. Man finner inte det varje dag.

Det är inte varje dag som man får vara en del av historien, att gå bland hängivna judar, vissa som inte ens vill veta av att man finns, som totalt ignorerar en och stannar mitt framför en och blundar, blundar för att slippa få se en...
Jag kan inte förstå att jag har gått flera timmar i Jordaniens öken, bara för att få sitta i ett gammalt kloster med två munkar och dricka vatten...
Jag kommer aldrig glömma då Mats, inne i en tunnel, bad oss stänga våra ögon och ta några steg fram. Och när han ber oss att öppna ögonen så står vi där, framför Klagomuren, där var massor av folk som sa farväl till sina söner och döttrar, jag minns inte vart dem skulle men iväg skulle dem...
Jag minns hur böner skrivna på små små papperslappar flög omkring med hjälp av vinden på marken, för de fick inte plats i springorna bland stenarna på muren...

Jag kan inte förstå en massa som händer i det land som jag förälskat mig i.
Jag kan inte förstå den fanatism som existerar i ett så rikt land, och som etsat sig fast i mitt hjärta...

Jag är mycket säker på att jag kommer skriva mer om detta längre fram, nu längtar jag bara på att få åka dit igen, vilket jag ska göra 2011...


Jag i öknen...


Denna låten har egentligen inte så mycket med detta att göra
(förutom att den är på arabiska/engelska och handlar om Islam)
men den fick mig att gråta första gången jag hörde den...

Allāhu Akbar (الله أكبر) mina vänner...

Idag cyklade jag ner till biblioteket, och hann precis hem innan det började regna!
Blev lite blöt, men ibland har man tur!



Jag lånade lite filmer och en bok som jag då antagligen kommer att skriva om senare!

Jag tog mig tid till att  titta på The Darjeeling Limited av Wes Anderson.
Det är en historia om tre bröder som efter sin pappas död sakta glidit ifrån varandra.
De vill att det ska vara som förut. Därför ger de sig ut på, vad som till början skulle vara, en "spirituell resa".
Men allting går inte riktigt som planerat.

Jag älskar resväskorna, jag älskar musiken, jag älskar kläderna.
Jag kan nästan känna lukten av kryddorna, den tunga avgasluften inuti städerna, den klara luften när de står uppe på ett berg mitt i ingenstans. Jag älskar känslan av frihet tåget ger en då man kan sova men samtidigt röra på sig.
Wes Anderson är ny för mig, jag har innan sett The Life Aquatic with Steve Zissou, men den var inget för mig.
Men det bästa är de små detaljerna som finns i bakgrunden och som man finner i dialogerna.
Jag älskar att hela filmen är fylld av färger, och jag älskar hur Francis säger:
 "Did you just fuck that indian girl?"

och när Jack och Peter säger;
J; What did he say?
P; The train's lost.
J; How could a train be lost? It's on rails.

Någon dag ska jag också åka på en sådan här resa...

Jag hittade bilder från förra året.

Jag hatar när jag inte vet vad jag borde göra.
När man är så förvirrad att frustrationen visas genom tårar.
Jag vet inte vad som är bäst, jag vet att jag borde försöka glömma honom,
men allt jag vill är att fortsätta hoppas.


Vad jag bryr mig om nu är att du kommer nära mig.


Håkan är alltid en räddare i nöden.

Jag vill bara att våra vägar ännu en gång ska korsas så att jag kan få en chans till...

Idag kom jag hem från ett femdagars tonårsläger...
Det är nog första lägret jag är på tillsammans med min lillebror, det är nog första lägret jag är på där jag inte har varit ledare eller den äldsta om jag tänker efter. Så det var lite trevligt.

En av kvällarna såg det ut såhär.


Då passade jag på att sätta mig och läsa ett slag, det blev Du & du & du av Per Nilsson.
Förmodligen blir det väl ett inlägg när jag läst klart den...


En kväll lekte vi lekar.
Detta var en av dem.
En annan var där vi skulle suga på ett kort och föra över det till en annan. Låter enkelt teoretiskt, inte fullt så enkelt praktiskt.
Kortet tappades några gånger och det blev ett antal ofrivilliga pussar :)
Men det blir det inga bilder på.


För övrigt hade jag musikabstinens eftersom jag inte hade en ipod eller något med mig. Usch!



Ge oss en chans vi är äldre nu.
Ge oss en chans vi kan lära av varann.

Efter andra dagen av måleri i Mormor & Morfars koloni satt jag på vår balkong ett tag med en fjäril i håret...


Det är något med fjärilar som gör mig så glad.
De är en så fin symbol för alla de som känner sig fula och hemska som en liten larv (jag tycker däremot att larver är ganska söta), och kryper in i sin puppa bara för att senare när de är redo flyga ut som en vacker fjäril!

Underbart fascinerande :)

Det som händer en gång händer aldrig igen.
Det som händer två gånger händer säkerligen en tredje gång.

Såhär skrev jag för inte så längesen på min bilddagbok;

Ganska ofta önskar jag att livet skulle vara en film.
Av många anledningar faktiskt.
Men just idag har jag den där olidliga känslan som sätter sig som en huvudvärk och magont.
Den där olidliga känslan av att man inte vet vad som kommer att hända.
Därför önskar jag just idag att jag hade kunnat snabbspola fram i mitt liv.
Bara lite.
För att se vad som händer och se vad jag skulle kunna göra om det inte händer.

För jag måste veta.

Jag, Dani och Tim cyklade till Fredriksdal för vi skulle lyssna på Might Contain Nuts och min vän Gustav.


Vi åt vindruvor.


När vi hade väntat i en och en halv timme så var de tvugna att gå eftersom de skulle se den nya Harry Potter filmen.

Då cyklade jag hem till Zara och vi kollade på Hotel Rwanda, som för övrigt är jättebra och ni borde se den(!). Det bästa är nog att Joaquin Phoenix springer omkring där.

Sen så kollade vi på Twilight, och jag dör lite varenda gång jag ser honom.

Inte på det där fjortisstyle á la "Omg asså han är bara så jävla snygg".

Utan han har bara världens finaste sångröst och det bevisar vi genom detta klippet;