two sleepy people; too much in love to say goodnight...
When I'm alone
With only dreams of you,
That won't come true,
What'll I Do?
Du stryker fingrarna lätt mot min kind och i ett ögonblick står allt still...
Och hur mycket jag än vill så kommer jag aldrig glömma den där kyssen du gav mig en sen kväll i augusti.
today has been ok...
Snart så kommer den kvällen på bänken inte vara något annat än ett minne blott.
En dröm som jag kanske drömde för hundra år sedan.
I look out the window and see the seasons passing by.
And all I can think about is that I will see so much more of this,
before I can see you again...
Pusselbitar och citrongula klubbor.
Idag innan vi hade filosofiprov så fick vi varsin klubba av vår lärare.
Det tyckte jag var gulligt.
Jag tog en slumpvis ur påsen och den var citrongul.
Det är en underlig känsla jag lever med just nu. Fastän allting, eller tja nästintill allting går fel, så är det precis som om ingenting kan gå fel.
Det var längesen någon gjorde mig så glad. Och som fick mig att känna att alla pusselbitar faktiskt äntligt föll på plats. Nu må det vara så att alla pusselbitar inte är på plats, eller inte rätt plats eller att de behöver en extra liten knuff för de var lite sneda. Men det gör ingenting. För det faktum att jag får lov att titta på dig gör det okej.
Ditt tonläge i rösten när du säger dina väl valda ord.
Tja, det känns som om det vore en dröm, jag kanske drömde en gång för hundra år sen...
Jag vet inte...
Jag vet.
Jag vet inte.
Jag vet.
Jag vet inte.
Jag vet.
Jag vet inte.
Det är inte mycket jag vet idag, men jag vet att fina pojkar växer inte på träd.
Fina pojkar som man tycker om, som tycker om en tillbaka växer inte på träd.
Jag behöver få gräva mig in i din famn, och bara försvinna bland din doft.
Att få känna och höra dig sucka djupt bredvid mitt öra...
Jag finner inga ord som kan beskriva hur jag har väntat på det.
Varför måste jag då få ännu mer komplikationer än vad jag redan har?
Varför hamnar jag alltid i situationer där det inte finns en enkel lösning?
Varför måste jag bry mig om allt som snurrar runt om mig, när det enda jag bryr mig om är att få känna din andedräkt värma mitt öra nu när hösten börjar krypa fram?
Hur kan jag sakna något som jag aldrig hade?
Vad jag bryr mig om nu är dina armar om mig, även om jag vet att jag måste glömma dig.
Jag minns hur vi brukade sitta mitt emot varandra och titta in i den andres ögon...
Jag hittade bilder från förra året.
Jag hatar när jag inte vet vad jag borde göra.
När man är så förvirrad att frustrationen visas genom tårar.
Jag vet inte vad som är bäst, jag vet att jag borde försöka glömma honom,
men allt jag vill är att fortsätta hoppas.
Vad jag bryr mig om nu är att du kommer nära mig.
Håkan är alltid en räddare i nöden.
Jag vill bara att våra vägar ännu en gång ska korsas så att jag kan få en chans till...
Hëna
Det som händer en gång händer aldrig igen.
Det som händer två gånger händer säkerligen en tredje gång.
Om att behöva vänta...
Såhär skrev jag för inte så längesen på min bilddagbok;
Ganska ofta önskar jag att livet skulle vara en film.
Av många anledningar faktiskt.
Men just idag har jag den där olidliga känslan som sätter sig som en huvudvärk och magont.
Den där olidliga känslan av att man inte vet vad som kommer att hända.
Därför önskar jag just idag att jag hade kunnat snabbspola fram i mitt liv.
Bara lite.
För att se vad som händer och se vad jag skulle kunna göra om det inte händer.
För jag måste veta.
Vi är inte såna som i slutet får varann.
Och jag vill bara tillbaka till den tiden då långa blickar och
subtila nuddningar fick ge utlopp för det som våra läppar inte kunde förmå sig till...
För övrigt tycker jag om Herr Winnerbäck.
För att känna hur jag känner mig idag,
lyssna inte på texten utan blunda och dröm dig bort med hjälp av känslan av musiken...
