Pusselbitar och citrongula klubbor.

Idag innan vi hade filosofiprov så fick vi varsin klubba av vår lärare.
Det tyckte jag var gulligt.
Jag tog en slumpvis ur påsen och den var citrongul.




Det är en underlig känsla jag lever med just nu. Fastän allting, eller tja nästintill allting går fel, så är det precis som om ingenting kan gå fel.
Det var längesen någon gjorde mig så glad. Och som fick mig att känna att alla pusselbitar faktiskt äntligt föll på plats. Nu må det vara så att alla pusselbitar inte är på plats, eller inte rätt plats eller att de behöver en extra liten knuff för de var lite sneda. Men det gör ingenting. För det faktum att jag får lov att titta på dig gör det okej.

Ditt tonläge i rösten när du säger dina väl valda ord.
Tja, det känns som om det vore en dröm, jag kanske drömde en gång för hundra år sen...



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0